Jo, men jag är nog jävligt nöjd med allting egentligen, och jag kan säga att det är min uppväxt som har lärt mig det.

Jag har alltid blickat bortom horisonten, förbi allt strul som omgivit mig genom livet.

Det som givit mig glädje för dagen har jag varit lycklig över, resten har jag dissat och tur är väl det. Hur hade mitt liv annars sett ut??

...

När man går där om dagarna och så är man liksom bara nöjd, men så händer nåt litet som gör att man omvärderar saker....tex en uppfattning som man haft om något...

För inte så länge sen så fick jag en aha-upplevelse när jag var på ett möte. Vi kom att prata om Hästö och deras spel... Det är inte som det har varit sa "alla" andra på mötet... (Jag hade såklart opponerat mig mot publikens totala ointresse för att hejja på sitt lag!!)

Nähä, är det inte detsamma som tidigare tänkte jag. Och som vanligt tog jag upp mina funderingar med mitt livs kärlek när jag kom hem.

  Hahahaha, nästan direkt kom vi att prata om hur det var när "de gamla" spelade. Hoffa, Seve, Reiss, Jensa, DP, Ola, Pelle, Mirsa, jag kan inte komma ihåg dem alla. Men visst var det ett annorlunda spel då?? Och en annan stämning på planen? Berodde det på spelarna eller på att det var nån annan än Hällkvist på bänken?? Inte fan vet jag... men nu när jag har fått det på hjärnan så vill det inte gå bort... men jag längtar till hösten och jag undrar hur det kommer se ut då!??

...

Ibland när jag träffar nya människor inser jag att jag nog är ganska annorlunda och till och med lite konstig.... i alla fall om man jämför med andra. Jag ger mig hän, jag älskar både människor och företeelser som finns runtomkring mig, jag är inte heller rädd för att visa den där kärleken som jag känner.

Skrämmer det dig?

Eller stör det dig att jag älskar mitt liv och det som finns i det?

Blir du rädd för mitt beteende?

Vad gör att du tycker att du har rätt att döma mig?

Du kan tycka och tänka och säga vad du vill om mej, jag har svårt att tänka mej att du kan göra några större ärr än de som redan finns. Men kom ihåg en sak, jag har ett jävligt bra amygdalaminne. Jag glömmer inte ett svek.

De människor som jag bryr mej om håller jag nära, de andra betyder ingenting för mej. Men det är bra för mej att veta att de finns... jag lär mig mycket om mej själv när jag ser hur de beter sig.

Alla möten lär mig något. Jag tror det beror på att jag inte är rädd längre.

...