Jag mötte honom idag, det var LÄNGE sen och jag har saknat honom så att det gör ONT i hela mig ibland.

Han är så snäll och go min älskade lilla Atlas, jag har inte haft möjlighet att rida på flera veckor... Men idag la jag på en filt och red en tur barbacka med knattarna som handhästar.

Ca 10 meter från hagen kände jag hur en åskboll byggdes upp i hela hans kropp! Han kastade med huvet och lixom SKREK ett glädjetjut. Jag kände att SNART smäller det!!

Jag sa lugnt, vänligt och bestämt: Hey! Inga dumheter!

Han sänkte huvet, frustade och gick lugnt vidare. Hur kan man INTE älska en häst som Atlas??

:):):)