Jag har en vän som är rädd att rida när det är vattensamlingar/sankt i marken. 

Det är jag oxå, men jag LITAR på min häst! Jag är mycket väl medveten om att det kan bli fel och att man kan gå ner sig när man rider MEN....

Igår när vi var ute och red kom vi till ett parti med lite vattensjuk mark. Jag ropade och tjoade, GÅ FRAM, kom igen, NU GÅR VI. Kompisen trodde jag pratade med MIN HÄST, men när hon fattade att jag menade henne.... Hahaha.

Första delen gick ganska bra men sen kom vi till ett parti som TILL OCH MED JAG var lite osäker på. Jag märkte direkt (men låddes inget) att hon blev helt paralyserad av skräck. (eeeeh, inte bra att förmedla till en häst) Jag ropade högt och tydligt vad jag gav för signaler till MIN häst när jag red över det kritiska partiet. Tex: Nu låter jag honom kolla, jag ber snällt att han ska gå fram, jag ger lång tygel och håller mig i hornet ifall han vill hoppa....

Sen vände jag mig om och jag såg en ryttare på väg in i panik. Jag T-O-T-A-L-S-K-R-E-K. 

TITTA PÅ MIG, BE HÄSTEN ATT GÅ FRAM, SLÄPP TYGLARNA, TITTA PÅ MIG, TITTA PÅ MIG, TITTA PÅ MIG!!

Gissa vad som hände? Japp, hon gjorde som jag bad henne. 

Den här tjejen har räddat mig till "livet" många gånger sen jag lärde känna henne för inte alltför länge sen. Det kändes jätteskönt att hjälpa henne över det här "oöverstigliga" hindret.  Resten av vägen hem tränade vi hennes häst att koppla av istället för att "halvtakta" vid skritt. 

Vänskap är att ge och ta. Jag har tagit ganska mycket på senare tid. Det känns bra när man plötsligt blir givaren.

:D:D:D

Det vet du.

När du är längst ner i svackan är det dags att GASA!

Då kan du komma ännu högre än du var innan du åkte ner...

:S:S:S