Det kan vara gamla vanor man dras med, eller som i mitt fall -det enda man kan!!

Jag har "alltid" haft unghäst. När gränsen för grunderna var lagda så gav jag upp. Jag lyckades aldrig med bytena, eller vad det nu var för nåt som jag inte kom vidare med. Jag sålde och köpte grön häst igen...

Jag har tävlat och jag kom aldrig sist.

Jamen UTSÄKTA att jag inte har ambitionen att vinna när det kommer till ridningen. Jag kallar det självinsikt. Jag har inte haft tid, ork, lust eller pengar för att komma till en vinnarrosett.

Men jag har haft utveckling år från år. Patetiska framgångar kanske, men det var MINA framgångar. På vägen har jag haft kul med mina hästar, både i skogen, på ridbana och vid löshoppning emellanåt.

Idag ramlade slanten ner. Jag har ALDRIG slutat rida unghäst, inte ens när hästarna vuxit upp och blivit mogna för större träningsbelastning.

Jag har alltid suttit med maximal eftergift på minsta lilla framgång. Jag har alltid varit nöjd med korta korta träningspass, eftersom jag har fått framgång med dem. Men framgången stagnerar, mina kunskaper tryter så jag ger upp och går vidare med nästa unghäst.

Jag hade bestämt mig redan innan, jag SKA utbilda Atlas, jag SKA starta i reining, jag SKA genomföra ett program utan att hamna sist.

Nu har jag en aning om vartåt jag ska gå vidare för att komma dit jag vill. Det känns så oerhört förlösande och jag blev med ens så lugn inuti.

Jag är på väg.

Åt rätt håll.

:):):)