Nelliesmamma

Direktlänk till inlägg 25 juli 2017

Mellan hopp och förtvivlan.

Av nelliesmamma - 25 juli 2017 22:05


Min bror ringde mig idag, precis när jag satt och var som mest ledsen. Jag hulkade och hyperventilerade, om vartannat, SAMTIDIGT som jag försökte förklara att det egentligen inte var något allvarligt som hänt.

Atlas har trampat av sig en sko på ett sådant sätt att jag tror att säsongen är över. Hoven är ganska illa skadad.

Jag satt i hammock och grät, jag tänkte på alla timmar som vi tränat, på alla tusenlappar som jag investerat i träningar och clinics. Hur mycket jag sett fram mot tävlingar som är på gång inom kort.

När jag förklarat för brorsan om VAD som gjorde att jag grät, där jag avslutat med "jag vet att hundratals har fått en cancerdiagnos idag, mina problem är jättesmå" så ville jag ändå poängtera att jag är besviken och ledsen över att det som jag sett fram emot så länge är på väg att glida mej ur händerna.

Nu är det inte klippt riktigt än. Hovslagaren kommer på fredag och förhoppningsvis så kommer han att trolla ihop alltihop. Jag skulle bara ta ut katastrofen lite i förskott. Det svämmade lixom över. Det kom som en inre tsunami och bara svepte mina tankar rakt in i tårarnas värld.

I just wanna be with you....


Sen efter att jag gråtit nästan färdigt tog jag och hämtade Flicka.

Hon fick en tur som hon sent ska glömma. Vi har en liten skogsrunda på 15-20 minuter, över stock och sten, uppför och nerför.

Jag kan säga att Atlas inte var till nån hjälp. Han brallade och VRÅLADE i hagen. Det var inte ett gnägg. Han betedde sig som besatt.

Flicka var såååå duktig, hon gick hemifrån trots Atlas hysteriska beteende. Men gissa vad hon gick med högburet huvud och spände ögonen i VARJE sten, stubbe och stock som hon passerade. Men hon gick fram utan att tveka en enda sekund. När vi kom ut från skogen var det höger som var "hem" men vi gick vänster till hennes stora förtret. Sen gick vi bort till vägskälet och gjorde tre volter åt varje håll tills hon slappnade av även om jag ville gå runt och hon ville "hem"

Stoltheten vet inga gränser.


När jag inte kan gunga får jag istället åka karusell...

:):):)

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av nelliesmamma - 24 september 2018 15:56

Nollvisionen, men när? Karlskrona 24/9 2018 Nedan kommer relevanta klipp från en debattskrift gjord av Magnus Andersson på Cajoma Consulting i Uppsala år 2003 (Nollvision eller nollillusion, Uppsala 2003) En sammanfattning av nollvisionen ...

Av nelliesmamma - 22 september 2018 16:56

I flera dagar har jag haft funderingar på om jag skulle tävla alls. Jag har inte känt mig pepp. Atlas har känts avig och inte alls på G. Sen funderade jag på om jag skulle stryka mej i Trail och bara rida de andra grenarna. Hur det slutade? ...

Av nelliesmamma - 20 juni 2018 20:25

Ibland gör man bort sig riktigt ordentligt utan att ens veta om det. Jag gjorde det när jag var på hoppträning för Madde förra veckan. Fast den HÄR historien började egentligen för över ett år sen när Atlas kom på (just hos Madde) att han kan s...

Av nelliesmamma - 6 juni 2018 22:44

När jag var 23 år så arbetade jag inom hemtjänsten. Det fanns MÅNGA guldkorn där, både bland ?di gamle? och bland personalen. Det var en gammal dam som jag minns särskilt väl. Hon hetta Stina och var 84 år gammal. Hon var väldigt dement och sus...

Av nelliesmamma - 30 april 2018 12:31


  Jag har ett långsiktigt mål med Atlas och min träning. Det är att kunna genomföra ett Western Riding-mönster utan att bli DQ.   Det svåra där är att mönstret innehåller uppemot 10 galoppombyten på de svåra varianterna.    Hela förra året ...

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25 26 27 28
29
30
31
<<< Juli 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Nelliesmammas gästbok

Följ bloggen

Följ Nelliesmamma med Blogkeen
Följ Nelliesmamma med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se