Min bror ringde mig idag, precis när jag satt och var som mest ledsen. Jag hulkade och hyperventilerade, om vartannat, SAMTIDIGT som jag försökte förklara att det egentligen inte var något allvarligt som hänt.

Atlas har trampat av sig en sko på ett sådant sätt att jag tror att säsongen är över. Hoven är ganska illa skadad.

Jag satt i hammock och grät, jag tänkte på alla timmar som vi tränat, på alla tusenlappar som jag investerat i träningar och clinics. Hur mycket jag sett fram mot tävlingar som är på gång inom kort.

När jag förklarat för brorsan om VAD som gjorde att jag grät, där jag avslutat med "jag vet att hundratals har fått en cancerdiagnos idag, mina problem är jättesmå" så ville jag ändå poängtera att jag är besviken och ledsen över att det som jag sett fram emot så länge är på väg att glida mej ur händerna.

Nu är det inte klippt riktigt än. Hovslagaren kommer på fredag och förhoppningsvis så kommer han att trolla ihop alltihop. Jag skulle bara ta ut katastrofen lite i förskott. Det svämmade lixom över. Det kom som en inre tsunami och bara svepte mina tankar rakt in i tårarnas värld.

I just wanna be with you....

Sen efter att jag gråtit nästan färdigt tog jag och hämtade Flicka.

Hon fick en tur som hon sent ska glömma. Vi har en liten skogsrunda på 15-20 minuter, över stock och sten, uppför och nerför.

Jag kan säga att Atlas inte var till nån hjälp. Han brallade och VRÅLADE i hagen. Det var inte ett gnägg. Han betedde sig som besatt.

Flicka var såååå duktig, hon gick hemifrån trots Atlas hysteriska beteende. Men gissa vad hon gick med högburet huvud och spände ögonen i VARJE sten, stubbe och stock som hon passerade. Men hon gick fram utan att tveka en enda sekund. När vi kom ut från skogen var det höger som var "hem" men vi gick vänster till hennes stora förtret. Sen gick vi bort till vägskälet och gjorde tre volter åt varje håll tills hon slappnade av även om jag ville gå runt och hon ville "hem"

Stoltheten vet inga gränser.

När jag inte kan gunga får jag istället åka karusell...

:):):)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I min familj är vi fem syskon och en halv.    Det är en underdrift när jag säger att det har varit svårt att förstå alla. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att vi alla fem och en halv är varandras motsatser -i allt. Och ärligt så kan ...

Jag har sett och upplevt toppen och botten.   Jag har sett vilket arbete som krävs för att bli bäst.  Jag har sett alla svettdroppar som Du betalat för att komma först. Jag har sett vilket pyttemisstag som tar Dig från guldmedaljen. Jag har...

Den här bloggen startade jag för sååå många år sedan. Jag hade så mycket som jag behövde få ur mig.    Jag vet att många älskade, många hatade, och ännu fler förundrades över mitt sätt att se på världen.   Eller kanske mest av allt hur jag så...

Nollvisionen, men när? Karlskrona 24/9 2018 Nedan kommer relevanta klipp från en debattskrift gjord av Magnus Andersson på Cajoma Consulting i Uppsala år 2003 (Nollvision eller nollillusion, Uppsala 2003) En sammanfattning av nollvisionen ...

I flera dagar har jag haft funderingar på om jag skulle tävla alls. Jag har inte känt mig pepp. Atlas har känts avig och inte alls på G. Sen funderade jag på om jag skulle stryka mej i Trail och bara rida de andra grenarna. Hur det slutade? ...