Jag vet inte om JAG tror på det. Men steg ett i dag i alla fall.

Förra sommaren var jag FARLIGT nära att dundra rakt in i väggen. Jag slog definitivt i så det small, men jag motade det värsta i grinn.

Sedan dess har jag jobbat med att inte jobba för mycket.
Att ha rast.
Att äta tre gånger om dagen.
Att göra saker som BARA är för MEJ. Tex att träna Atlas och senare tävla.

Nu är jag i hamn med de största delarna. Det saknas något bara. Det har det gjort hela tiden. TRÄNING! Jag måste träna för att må bra! Dessutom lägger jag på mig så hiskeligt med kilon när jag inte tränar.

Om jag lagt på mig 20 eller 25 kilo de tre senaste åren vet jag inte exakt. Men jag VET att jag lider av det. Fruktansvärt är det.

Tidigare HATADE jag min kropp eftersom jag inte tycker om hur den ser ut.

Sen blev jag vän med den. Det är ju inte kroppens fel att den är fet (ful) det beror ju ENDAST på mig.

Dessutom är jag så evinnerligt lycklig och tacksam för att den fungerar så bra som den gör.

Det där rosa armbandet når nästan inte runt armen längre. OMG??

En festlig sak. Jag har såklart en playlist för träning där jag har låtar med rätt "beat" för crosstrainern. TVÅ av dem hade tillräckligt lågt tempo så jag kunde följa dem. ALLA andra gick på tok för snabbt.

Planen är 30 minuter om dagen. Men som sagt, JAG tror inte riktigt på det. Tvång funkar inte på mig, det måste finnas ett sug.

Suget har funnits ett par veckor, och idag hände det. Crosstrainer fram och nästan GENAST öppnade sig varenda por på hela kroppen och de vrålade JAAAAAAAAA!!!!!

Underbar känsla.

:):):)