Nelliesmamma

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av nelliesmamma - Måndag 24 sept 15:56

Nollvisionen, men när?
Karlskrona 24/9 2018

Nedan kommer relevanta klipp från en debattskrift gjord av Magnus Andersson på Cajoma Consulting i Uppsala år 2003 (Nollvision eller nollillusion, Uppsala 2003)

En sammanfattning av nollvisionen

Nollvisionen förutsätter en ny ansvarsfördelning för vägtransportsystemets trafiksäkerhet. Hittills har den enskilde individen haft detta ansvar. Men denna ensidiga ansvarsfördelning är inte konstruktiv i ett längre perspektiv. Därför bör ansvaret för trafiksäkerheten vara delat mellan trafikanterna och de s.k systemutformarna.

Med systemutformare avses offentliga och privata organ som ansvarar för utformning och drift av olika delar av vägtransportsystemet, såsom väg, fordon och transporttjänster, samt de som ansvarar för olika stödsystem för en säker vägtrafik, såsom regelverk, utbildning, information, övervakning, räddning, vård och rehabilitering.

Nollvisionen betonar att det är systemutformarna som alltid bör ha det yttersta ansvaret för vägtransportsystemets hela säkerhetsnivå. Trafikanterna är liksom tidigare skyldiga att visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken samt att följa trafikreglerna.

Om trafikanterna inte tar sin del av ansvaret på grund av bristande kunskap, acceptans eller förmåga måste systemutformarna vidta ytterligare åtgärder för att motverka att människor dödas eller skadas allvarligt.

Enligt nollvisionen skall Vägverket, polisen och kommunerna verka för att medborgarna stimuleras till att ställa krav på trafiksäkra produkter och tjänster. Medborgarnas intresse och möjlighet att följa trafikregler och visa hänsyn, omdöme och ansvar skall ökas.

Vägverket, polisen och kommunerna bör verka för
? att en effektiv och resultatinriktad avvägning sker mellan olycks- och skadeförebyggande åtgärder
? att de mest utsatta trafikantgruppernas behov blir styrande vid val av åtgärder
? att hastigheten tillsammans med vägens och fordonens tekniska standard på sikt anpassas till de krav som är berättigade från trafiksäkerhets- och miljösynpunkt.

Negativa erfarenheter.

En faktor som möjligen kan bidra till den ogynnsamma olycksutvecklingen är att det har skett en nedrustning av trafikövervakningen. Idag finns cirka 750 trafikpoliser vilket nästan innebär en halvering (från 1 300) från mitten av 1990- talet. Även satsningen på informationskampanjer och folkbildning har minskat sedan nollvisionen antogs

Intervju med Gunnar Lind, vice VD och forskare vid Transek

Om alla bilister höll den tillåtna hastigheten skulle antalet dödsolyckor minska med en tredjedel. Hög hastighet leder till fler manövreringsmisstag, handlingsutrymmet vid misstag blir mindre och konsekvenserna av olyckor blir värre. Ett viktigt hinder för nollvisionen är därför den undermåliga hastighetsövervakningen. Det är viktigt att öka acceptansen för polisövervakning och automatisk hastighetsövervakning.

Enligt Transeks enkäter finns denna acceptans bland allmänheten. Av dem som svarat på dessa enkäter uttrycker 60-80 procent sitt stöd för detta.
Det är viktigt, tycker Gunnar Lind, att visa att fortkörning sällan lönar sig rent tidsmässigt. ISA - Intelligent Speed Adaptation (Intelligent stöd för anpassning av hastigheten) - har använts vid försök i bl.a Lund. ISA inmonterades i ett antal bilar som därmed fick lägre maxhastighet.

Förarna tvingades därmed till att köra lagligt. Trots detta blev restiden inte längre eftersom den som kör för fort visserligen vinner tid på körsträckorna men förlorar lika mycket tid i köer och korsningar.

Slut på klipp från Nollvision eller nollillusion


Vem eller vilka ska ta ansvar för Nollvisionens delmål, och NÄR?

När Du har läst utklipp från debattskriften Nollvision eller nollillusion så vet du redan vilka som BÖR ta ansvar för nollvisionens mål. Du har också en bild av vart författaren anser att det stora problemet ligger.

Det är hastigheten som dödar. Det var en sanning 2003 när debattskriften gjordes och den sanningen lever än idag. En stor anledning till att jag valt ett så pass ?gammalt? referensmaterial är för att visa att problemet jag vill belysa inte på något sätt är nytt.

Vid nollvisionens födelse ville beslutsfattarna flytta ansvaret för trafiksäkerheten till systemutformarna. Det som verkar ha glömts bort helt är den här delen:

Trafikanterna är liksom tidigare skyldiga att visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken samt att följa trafikreglerna.

Vid en föreläsning av Erik Risberg, operativ chef på Älgskadeföreringen redovisades att hälften av alla dödsolyckor beror på medvetna felhandlingar.

Det handlar då om överträdelse av hastighetsbegränsningar, att köra påverkad av droger eller alkohol samt användande av mobiltelefon. Det betyder att trafikanterna inte följer trafikreglerna.

Enligt Trafas sammanställning av 2017 års olyckor så är antalet olyckor, med eller utan dödlig utgång, på 70/80/90-vägar överrepresenterade.

Min fråga lyder: Varför kan man som bilförare inte klara en uppkommen situation på de vägarna? Jag tror inte att någon missar målet med min fråga. Svaret är självklart. INGEN kör i 70 på 70-väg, 80 på 80-väg eller 90 på 90-väg. Det betyder att trafikanterna inte följer trafikreglerna.

De attityder som råder i trafiken idag är oacceptabla.
Jag arbetar sedan några år tillbaka som trafiklärare, och under de här åren har jag sett en utveckling som skrämmer mig. Jag har noterat hur stora delar av utbildningen går åt till att uppmana eleverna till extra försiktighet då andra bilister ofta gör fel.

Förarprövare på trafikverket har uttryckt sin förfäran över vilka krav som ställs på dagens nya körkortsaspiranter. De har sett hur aspiranter som mycket väl visste hur lagar, paragrafer och den gyllene grundregeln skulle följas har hamnat i situationer som de inte har kunnat lösa. Aspiranterna har tvingats att lösa uppgifter som är så långt från en normal trafiksituation man kan komma.

I trafiken ser jag dagligen hur bilförare uppför sig som om vi levde i ett laglöst land. Jag frågar mig varför? Ja, svaret låter inte vänta på sig. Vi lever i ett laglöst land. Polisen lyser med sin frånvaro idag -så som den uppenbarligen gjorde redan 2003. Det betyder att trafikanterna inte motiveras till att följa trafikreglerna.

Bilister idag, precis som tidigare, har polisen som motivator för att hålla hastigheten. En bilist håller alltså hastigheten om det finns en risk att få böter. Insikten och kunskapen om skillnaden mellan körd hastighet och krockhastighet saknas helt.

Hur ska systemutformarna lyckas att ändra på attityderna till fortkörning, rattfylleri och mobilanvändning?

Jag har en kortsiktig lösning, en lösning som kommer att fungera redan IDAG. Det är lika enkelt som genialt; fler poliser på vägarna. Om du som bilförare VET att du kommer att se minst en poliskontroll varje dag så blir du motiverad att sänka hastigheten.

Du som bilförare ska se MINST en fartkontroll och MINST en alkokontroll varje dag.

Då kommer du som bilförare att ändra på ditt beteende omgående. Då kommer du att motiveras till att följa trafikreglerna.

Men fler poliser är tyvärr bara plåster på såren tills vi hinner göra den riktiga och den betydande förändringen. Vi måste ändra på attityderna i trafiken på allvar och i grunden.

För att ändra attityderna på sikt krävs ett mycket större och ett mer gediget arbete. Där kommer bland annat kommunerna in i bilden.

Jag har kontaktat ALLA skolor i min kommun och erbjudit trafikundervisning i skola/förskola. Jag fick NOLL svar. Om sådan utbildning redan görs så meddelades det inte till mig. Jag kan därför inte veta om det redan utförs, eller om det går barn i skola och förskola som gick miste om en viktig utbildningsdag.

Vi måste börja hos de små, men det lönar sig inte att utbilda barn när deras föräldrar har dåliga vanor och attityder i trafiken. Barn ser och lär varje dag i trafiken.

För att påverka de som redan har körkort, de som har kört länge krävs trafiksäkerhetskampanjer. Sverige är enligt min ringa mening ett U-land på det området. I min undervisning använder jag filmer från Australien, England, USA etc. Det finns ett enormt stort utbud på youtube.com

De filmer som är producerade i Sverige kan jag nästan räkna på mina fem fingrar. Och de filmer som faktiskt gjorts har tyvärr setts av alltför få bilister i Sverige. Här finns ett jättearbete för Transportstyrelsen. Det är dags att steppa upp och ta sitt ansvar nu. Vägarna har aldrig varit säkrare, bilarna har allt vi kan önska oss när det kommer till att hindra bilister att omkomma i trafikolyckor.

Det handlar om beteende nu, mer än det någonsin har gjort. Vi måste få trafikanterna att följa trafikreglerna.

Som jag ser det så står vi vid ruinens brant. En liten knuff bara så är katastrofen ett faktum. Idag är det bara turen som håller oss vid liv, turen att komma in i en given trafiksituation i helt rätt ögonblick. Ett annat ögonblick hade lett till döden.

Beteendet bland förare av motorfordon är idag under all kritik, det är bara en tidsfråga innan vi ramlar över kanten och då kommer vi få se dödstal i trafiken som inte har skådats på flera decennier.

ANNONS
Av nelliesmamma - Lördag 22 sept 16:56


I flera dagar har jag haft funderingar på om jag skulle tävla alls. Jag har inte känt mig pepp. Atlas har känts avig och inte alls på G. Sen funderade jag på om jag skulle stryka mej i Trail och bara rida de andra grenarna.

Hur det slutade?


Vi krånglade oss igenom mönstret! Vissa avdelningar med bommar och pottor såg ut som om en tromb dragit fram. Men det var ju bara jag som gav fel (inget) stöd till hästen så att han mejade ner allt som fanns. Stackers häst. :S

Men vi kom igenom, och därför blev vi placerade. Det var andra som red bort sig i den klassen. Så en silvermedalj. INTE ILLA.

Western Riding mönster 9 kan vi rida i sömnen nåde Atlas och jag. Vi brukar få helt ok poäng i den klassen, men inte IDAG.

NÄ TYVÄRR.

Nä tyvärr det där med vänster galopp va, det har ALLTID varit min styrka, jag kan det från trav, skritt och stop i vanliga fall. Men idag förstår du matte är det KÖRT.

Jag fick rida nåt extra varv för att få igenom det. Då blir man DQ.

Sen var det dags för Reining. Jag har fått 61 på det mönstret så jag red för att se om vi kunde få bättre. Nääää.... Det var det där med vänster galopp juh.

OK, Jag tog hjälp av Ida för att få fram rätt saker på framridningsbanan, och OK, vi fick till jättefin galopp i vänster volter, men när det var dags för cigarr så....nej tyvärr - inte vänster galopp idag. Så det blev DQ där med.

Då strök jag mig från Horsemanship.

Sen var det bara Ranch Riding kvar och jag erkänner. Jag sa ifrån på SKARPEN på framridningen inför Ranch Riding. Jag vet att det är vår bästa gren, och jag tänkte bara att NU RÄCKER DET. Och därefter gick han som en KLOCKA.

Vi kan ABSOLUT inte rida det mönstret bättre. Det var vårt allra, allra bästa!

Tyvärr för mej så var alla utom en bättre än oss så vi kom näst sist.
(Jag är GLAD för andras framgångar inget snack om saken)

Såååå....

Den klassen som jag vet att vi är sämst på, där fick vi silver, för att andra red bort sig.
Den klassen som jag vet att vi är bäst på, där kom vi näst sist, för att så många andra är bättre än oss.

Det är en helt ok dag idag. Jag har lärt mig såååå mycket idag. Om mig, om min häst, om förberedelser, om tålamod, om uthållighet, om gränsdragning.

Jag är GLAD och TACKSAM för alla vänner som jag möter på tävlingsbanan. TACK ALLA UNDERBARA som peppar när man är nere och gratulerar så varmt när det går bra.

Med facit i hand skulle jag inte velat ha den här dagen ett uns annorlunda. Allt som hände idag har gett mig sååå mycket inför framtiden.

:):):)

ANNONS
Av nelliesmamma - Onsdag 20 juni 20:25


Ibland gör man bort sig riktigt ordentligt utan att ens veta om det. Jag gjorde det när jag var på hoppträning för Madde förra veckan.

Fast den HÄR historien började egentligen för över ett år sen när Atlas kom på (just hos Madde) att han kan slippa svänga höger i galopp. Jag och VI har kämpat som galärslavar hela året för att få till svängbarheten i galopp. Och vi har fått SKITBRA resultat!!

Men så åkte jag på hoppträning. Nu i EFTERHAND kan jag säga att jag märkte tendensen redan innan jag började hoppa. Han var motsträvig som tusan i högersvängarna i galopp. Jag vet inte om det var jag som var otydlig eller om han kände igen en lucka - den luckan som öppnade sig då förra året....

När jag hoppar så vågar jag inte släppa hornet, utan jag styr mot hindret och sen får han hoppa själv med långa tyglar...

Han hittade en lucka och smet några gånger....

Äh, vad är väl en bal på slottet tänkte jag och åkte hem - glad i hågen.

Men det ska jag berätta. På efterföljande träning skulle han INTE svänga höger. Inte ens i trav om han fick bestämma. Alltså jag bara VAAAA??

Men ok, jag fick superhjälp av Ida och jag gjorde ett monsterjobb och red igenom först i trav och därefter i galopp.

Jag var lite orolig idag när jag gick ut på ridbanan.

Vi skrittade bara igår, Nellie red på gossen. ?

Men jag red ganska raskt igenom en uppvärmning och gick sedan på öppna volt sluta och därefter samma övning med fattning efter.

Jag försökte vara listig på alla plan så jag började i vänster och avslutade med höger varv. PLUS att jag påbörjade höger med volt mot holken isf mot muren.

DESSUTOM var jag tvungen att göra dubbelt så många öppna volt sluta till höger eftersom han lekte kast med stort hästhuvud och laddade för fattning utan min signal.

När jag kom till volt mot muren kunde jag göra den både stor och ungefär halva storleken,

Jag tänkte mycket på att få till det med så lite sporre som möjligt, och det gick verkligen helt suveränt.

Jag har jobbat massor med att komma ihåg att hålla skänkeln lågt så att jag får träff längre ner med sporren när jag behöver den och han svarar mycket bättre på alla skänklar (SÅKLART ?)

Over änd out ????

Två bilder som beskriver mina känslor PERFEKT!!

Adrenalin och kontroll.

:):):)

Av nelliesmamma - Onsdag 6 juni 22:44


När jag var 23 år så arbetade jag inom hemtjänsten. Det fanns MÅNGA guldkorn där, både bland ?di gamle? och bland personalen.

Det var en gammal dam som jag minns särskilt väl. Hon hetta Stina och var 84 år gammal. Hon var väldigt dement och susade omkring i servicehuset som jag jobbade i. Jag mötte henne ofta i trapphuset, så jag fick lirka med henne tillbaka till hennes lägenhet. En kväll var hon särskilt motsträvig så jag satte mig med henne på en ?parkbänk? i trapphuset. Jag svär på att jag kan återge hur det såg ut där än idag. Det var en VÄLDIGT speciell stund.

Hon sa: Du tycker att Stina är besvärlig för att hon har tappat minnet. Men jag vill att du ska minnas mig den dagen du fyller 84 år. Då ska du förstå att det inte är lätt att bli gammel. Det är inte lätt att bli gammel upprepade hon. Med tårar i ögonen.

Jag minns det som om det vore igår. Det är 24 år sedan. Och jag har ytterligare 37 år kvar tills jag fyller 84. Om jag blir så gammel.

Jag har ont lite här och där. Jag har fått ett wakeuppcall helt nyligen. Min optiker säger att jag behöver PROGRESSIVA GLASÖGON. Alltså, kom igen det är för pensionärer.

Optiker: Du behöver progressiva glas.
Jag: Nä det behövs inte.
Optiker: jo
Jag: Nä det kommer inte på frågan
Optiker: Du behöver progressiva glas
Jag: Nä
Optiker: Jo

Tystnad

Optiker: Jo, de där 70-talisterna är de sista tonåringarna. De ska ju aldrig bli gamla dom.

Tystnad

Jag: Ok, jag blir vansinnig på folk som kommer in på trafikskolan och säger att de kan köra upp nästa vecka när de inte ens kan växla bilen. Om jag har gjort mig besväret med att komma hit och kolla ögonen så får jag väl köpa de där jävla glasögonen då.

Nu väntar jag på de att de där jävla glasögonenska bli klara. Om jag blir yr av dem så ska jag gå tillbaka med dem och trycka ner dem i halsen på optikern. För ALLT är givetvis hans fel.

Åldersnojja, ok.

Jag behöver IJENKLIGEN inte progressiva glas.

Men jag provar väl då - så optikerfan blir tyst om 70-talisterna som vägrar växa upp.

:):):):)

Av nelliesmamma - Måndag 30 april 12:31


Jag har ett långsiktigt mål med Atlas och min träning. Det är att kunna genomföra ett Western Riding-mönster utan att bli DQ.


Det svåra där är att mönstret innehåller uppemot 10 galoppombyten på de svåra varianterna. 


Hela förra året kämpade vi med att få till fina fattningar. Vi har tränat rumpa, rumpa, rumpa och lite rumpa. 


Innan jag rasade där i Februari så hade jag en dröm om att vi skulle kunna få ihop flygande byten innan det här året är slut. Nu har jag släppt det där och tänkt att vi jobbar upp oss till den lydnad och styrka/kondis vi hade innan Februari. Sen får vi se vart vi landar. 


Idag gjorde vi vårt första pass för tränare. Vi har Ida Ljungqvist här i Viö på måndagarna, och det känns lagom att träna hemma till att börja med. Jag kände mig lite osäker faktiskt. Det känns lite slösigt att lägga tid och pengar på tränare när vi inte har lydnad och kondis för att göra det som ska göras.


Men som VANLIGT när jag rider ut på banan med osäkerhet så rider jag av med glädje och stolthet. 


Det är svårt att förklara hur lycklig och tacksam jag är för mina tränare. Det är äkta kärlek helt enkelt. 


Idag blev det såklart genomgång och koll av fysik och lydnad, och det gick riktigt bra!!


Sen helt plötsligt så sa Ida: Ta diagonalen där och sen byter du galopp innan du kommer fram till nästa långsida. 


Här kommer det. Jag har försökt det här med två hästar förut. Jag LYCKADES ALDRIG!!!! När jag säger aldrig så menar jag aldrig. Jag fick igenom NOLL byten på Donny och NOLL byten på Diaz. Det funkade ALDRIG. Ronny kunde sätta sig upp och byta galopp hur lätt som helst. Men jag kunde inte. Jag gav upp och det var inte ens kul att ha häst. Jag sålde och gick vidare. Det låter inte så lite dumt när det presenteras så här, men det var en process som tog tid -men kontentan var iaf att jag gav upp och tappade sugen helt. 


Jag fick "noll" tid att tänka. Jag bara gjorde exakt vad Ida sa. Undrar du? Ja, Atlas bytte KLOCKRENT och kanonfint!


Första försöket. Klockrent.

Andra försöket hade jag massor av tid att tänka. Just det, du fattar, inte så bra. Ett travsteg blev det. 

Tredje försöket, mer avslappning och mindre stress. Helt OK byte fast med fram först.


Spöket är därmed borta.   


Jag VET att vi kommer att fixa det. Jag VET att vi kommer att fixa det. Jag VET att vi kommer att fixa det. 


Nu kommer nojja-majja fram. Hahaha, det kanske bara var tur? 


 


Skit samma. Vi har tränat SJUKT många timmar rumpa, flytta och fattningar. Om vi fortsätter precis likadant som innan så kommer vi att nå mitt drömmål. Western Riding utan DQ.


      

Av nelliesmamma - Lördag 21 april 21:27


Nu kommer ett nytt inlägg som handlar om min utbrändhet och min väg tillbaka till det liv jag vill leva.


Jag träffar en stresscoach vid namn Maria Helander. 


Första tillfället fick jag DARK i läxa.


Dagsljus

Andningsminuten

Rörelse

Kost


Andra gången fick jag mindfulness i läxa. 


Tredje gången fick jag i läxa att sätta upp lappar lite här och där som har texten "Hur känner jag"


1 DARK funkar inte för jag kan inte få till maten.

2 Mindfullness funkar inte för det känns som om jag (mentalt) ska springa ett maraton INNAN jag kommer igång. 

3 "Hur känner jag" blev en ny upplevelse. Det tog 1,5 vecka sen hände något. 


Maria är ett geni, eller hennes strategier är genialiska.


Det hände nånting stort här. 


Oavsett vart jag befinner mig när jag ställer frågan "hur känner jag" så blir svaret alltid nånting kopplat till kaos. 


Om jag är ute och rider

Om Nellie och jag är ute på nåt kul

Om jag jobbar

Om jag ligger i soffan och tar igen mig


Svaret på frågan är alltid: Jag känner mig trött. Eller. Jag känner mig stressad.



Jag har tänkt massor på det där, och jag har kommit fram till varför jag är så slut i hjärnan. Jag vilar aldrig min hjärna. Maria vill att jag ska använda mindfulness för att få återhämtning för hjärnan. Men jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att komma dit. (Men det är UNDERBART bara jag gör det...)


Fram tills dags dato har jag haft en annan lösning för vila; Facebook och Insta. Alltså, när jag sitter på insta och fejjan så blir hjärnan TYST. Jag behöver inte lyssna på mina problem längre. Den är upptagen av annat. Såååå skööönt. Jag fastnar på fejjan och kollar gulliga filmer på katter på fejjan istället för att sova på kvällen. Jag fastnar på insta och läser om feminismens kamp istället för att städa mitt hus. Jag fastnar på fejjan och kollar bloopers istället för att rensa upp i mitt garage.


Jag slog rekordet för ett tag sen, jag kollade FEJJAN när jag var ute och red. Det var ett obehagligt uppvaknande. Det finns alltså INGENSTANS där jag kan slappna av och bara vara. Sociala medier styr över min speedade hjärna och styr den från alla stressande tankar till nonsens. Det är SÅÅÅ skönt att få tyst på hjärnan. Men det är så kontraproduktivt, jag känner det i varje cell i kroppen. Men sen så snurrar det på... du fattar kanske....


Jag har oxå märkt att jag ALLTID ringer runt till folk när jag kör bil. Om jag bara kör bil så är jag ensam med mina tankar. Jag vill inte det. Eller jag orkar inte. 


Jag LÄNGTAR TILLBAKA till den tiden när ensam med mina tankar alltid ledde till briljanta ideer. 


Min plan är enligt följande:


När det gäller DARK så är det KOSTEN som krånglar.


Jag ska gå tillbaka till TACOS, du vet.... Jag gör tacosfärs på söndag så det räcker hela veckan. Jag kan skära grönsaker eller göra tacospaj med brysselkål eller broccoli. Men jag får i mig kött, fett och grönsaker VARJE dag utan att jag måste jobba halvt ihjäl mig. 


Du måste fatta. Jag HATAR att laga mat. Det tar tid, det är tråkigt och det blir disk. Men nu blir det tacos igen och jag känner mig genast mycket mer l-u-g-n. 


För att jag ska kunna komma igång med städning av hus, putsning av fönster och utrensning av garage och förråd så krävs STORYTEL. Om jag har en bok i öronen så kan jag inte upptas av störande och stressande tankar. 


Jag tror bestämt att jag har en lång väg att gå. Men förhoppningsvis så ska jag komma tillbaka till fornstora dar. En tid när jag har nytta och glädje av min hjärna igen.  


Jag är SÅÅÅ taggad inför nästa session med Maria på måndag. Jag veeet att hon kommer att hjälpa mig att lösa upp mina knutar. Och jag vet att jag kommer att komma vidare. Jag kommer att bli bra igen. 


:D:D:D:D

Av nelliesmamma - Lördag 3 mars 08:13


Jag är i ett annat liv. Jag bor i stadsmiljö som jag inte känner igen.

Jag går in i en hiss för att åka till jobbet tror jag.

I hissen finns en Xknapp som jag inte känner igen, jag blir osäker och vill gå ut men en annan passagerare i hissen har tryckt på X-knappen. Hon stoppar mig och säger ?Du VET att man inte kan avbryta Xresorna?. ( jag fattade ingenting)

Hissen rörde sig hackigt och när vi kom fram var vi som i en helt annan värld. Jag vill inte säga att det SÅG annorlunda ut. Men energin var helt konstig. Alla människor betedde sig som viljelösa robotar.

Det fanns MILJONER oskrivna lagar och man fick böter om man bröt emot dem.

Jag lyckades hitta en hiss tillbaka till min värld, men hur jag än försökte undvika hissar med Xknapp halkade jag in i Xvärlden om och om igen.

Till slut gav jag upp och försökte anpassa mig till den konstiga världen. Jag längtade hem hela tiden.

Någon?

Jag tror jag fattar. :S

Av nelliesmamma - Torsdag 1 mars 23:06


Minns du mitt snyftinlägg för ett tag sen?

När jag efter bara EN dag med resa hemifrån 7:15 och hemkomst 22:45 fullkomligt havererade...

Hur länge och hur många gånger har jag inte jobbat så? Och utan att äta dessutom. Och utan att ha rast. Det är så naturligt, varför skulle jag INTE leva så? Det är ju så ROLIGT på jobbet hela tiden. Jag ÄLSKAR att jobba, jag vill absolut hem, men jag är gärna kvar på jobbet oxå. Framför allt den veckan då jag är barnledig. Men nånstans, med allt större kraft växer den fram. Insikten. Det funkar inte. Hjärnan lägger av, kroppen lägger av, livet funkar inte över huvud taget.

Där jag är idag, rent mentalt, undrar jag -precis som vilken alkoholist som helst som efter att ha supit bort både jobb, hem och familj, och plötsligt vaknar upp en dag och undrar- VAD FAN HAR JAG GJORT? Och VARFÖR?

Min stora fördel är att jag har både jobb, hem och familj kvar. Men inte länge till om jag fortsätter som förut.

Förra helgen var jag på Lås In Mig hos Anna Hallén. Du får googla fenomenet eller gå raka vägen till annahallen.se och läsa mer. Jag vet att många skulle må bra av en sådan helg.

Den helgen gav mig så mycket. Många olika möten med kvinnor som jag både beundrar och förvånas över. Olika livsöden, olika val, olika förutsättningar, olika allt. Och ändå så lika på många sätt. Den tacksamhet som jag känner gentemot var och en av dessa kvinnor är svår att formulera. Den visar sig i tårar mest, ödmjukhet inför deras strider, de som de redan gått igenom, men även de strider som utkämpas i deras liv i detta nu.

Precis som jag utkämpar mina strider. Mestadels gentemot mig själv och mitt inre driv som jag inte lärt mig att kontrollera. Just nu håller jag på att mobilisera krafter för att justera min livsstil i grunden. Att få till en vardag som jag inte behöver ta semester ifrån.

Den här veckan har Gud gett oss ett väglag som inte medger körlektioner. Vi är inte så oroliga för egen del, men vem vill möta en lastbil med släp som kommer som en fällkniv och kanar rakt emot en? Inte vi. Vi ställer in...

Det beslutet har resulterat i mycket vila, lyssna på bok, yoga, skotta snö (meditation för mig) och eftertanke. Hur ska jag lyckats med att bryta mönster? Jag har försökt SÅ många gånger redan. Hur ska jag komma ifrån mitt beteende? Jag har ett driv inuti som inte är hälsosamt. Jag vill så mycket, både på jobbet och på hemmaplan. Jag behöver hjälp. Helt klart.

Ganska ofta säger folk till mig: ?Jag fattar inte hur du orkar?.

Jag bara: Va?

Är inte alla sånna här?

Sen kommer jag ju på att jag inte är precis som alla andra. Eller inte i närheten ens en gång.

Men det skiter jag i. Det är inte viktigt, vare sig då eller nu.

Det som är viktigt nu är att jag mobiliserar all den kunskap som jag redan besitter, använder den på ett klokt sätt, omger mig med ENDAST människor som kan stå ut med en egoist (jag tänker på migmigmig eftersom jag vill leva) och att jag är kritisk mot mina val och beteenden. Jag har en förmåga att hitta ?alla rätt? som jag gör (kanske 3) och ignorerar ?alla fel? jag gör (kanske 7)

(Kolla gärna i bloggen och sök assa och dissa så förstår du att det beteendet har gynnat mig tidigare i livet)

Där jag är nu krävs vila, återhämtning och mer vila. Det är GANSKA lätt eftersom jag känner mig så slut och har så vansinnigt lätt till gråten vid minsta lilla problem eller motgång. Det funkar rätt bra. Sen tänder jag raketbränsle när jag åker till jobbet, går för fullt, och sen hem och krascha. Easy peasy. Den här fasen känner jag igen som mammas gata. Jag har varit här förut, jag ska göra jobbet bra och jag ska vidare. Framåt.

Det är vad som händer SEN som skrämmer mig, och det är den skräcken som bringar fram flest tårar. Rädslan för drivet, rädslan över att jag kommer att trycka gasen i botten så fort orken är tillbaka.

Jag har sökt hjälp.

Av ett proffs.

Vi har haft första sessionen idag och det kändes bra.

Glöm allt snack om att Nu är jag på väg åt rätt håll, glöm allt snack om att Nu ska jag komma igång med träningen, glöm allt snack om att Nu ska jag strikta upp maten, glöm allt snack om att Nu är det dags att starta upp inför tävlingssäsongen 2018.

Glöm allt gammalt, Helen.

NU går vi till botten med det här.

Jag hörde på frågorna som ställdes, jag förstod vad som komma skall, och jag vet att det kommer att överväldiga mig. Jag vet att jag har ett tufft jobb framför mig, men, det kommer att vara SÅ värt alla tårar och allt elände som ledde mig hit. Jag kommer att gå SÅ mycket starkare ur det här än vad jag var innan. Precis som med alla andra strider som jag gått igenom i livet, jag kommer att segra, jag kommer att bli stark, och jag kommer att kunna hjälpa någon i min tur.

Jag är en krigare och nu är det krig.

:S:S:S

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Nelliesmammas gästbok

Följ bloggen

Följ Nelliesmamma med Blogkeen
Följ Nelliesmamma med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se