Nelliesmamma

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av nelliesmamma - Onsdag 11 okt 23:00


Jag är ju oxå en idiot.

Du vet när jag slog mej på bröstet och sa: Nu blir det andra kanelbullar. Nya arbetstider, ordning och reda med maten och allt!!

Visst.

Jag jobbar inte alls sådär långa pass lika ofta. De ska successivt bort helt och hållet ur mitt liv. Och jobba 7 dar i veckan har jag bara gjort två gånger på ett år. Jag kallade det återfall.

Men nu har omständigheterna gjort att jag jobbat för mycket igen. Det är SÅÅÅ kul när jag är där, men det känns tungt när jag kommer hem. Nu trillar tårar av hopplöshet.

Idag red jag Atlas på ridbanan för första gången på ett tag. Han gick sååå bra! Och det var kul. Men inte jättekul. Jag är t o m rädd för att åka till träningen imorron. Jag kan verkligen inte förklara. Jag vill träna men jag känner mig som ett tomt skal på samma gång.

Jag är rädd för första gången på länge.

Idag hade jag ett samtal med Viola på telefonen. Hon berättade om en uppkörning som hon hade idag. Hon sa att Xxxxx gjorde ditt och datt och bra och dåligt och hit och dit. Jag kunde inte komma på vem Xxxxx var. Det var helt blankt. Långt efter hon lagt på kom jag på vem det var. Det var en elev som jag kört med, haft teori med, riskettan, halkan. Jag visste mycket väl vem det var. Jag har även kört med hens syskon. Men där och då var det helt blankt.

Ungefär då blev jag rädd.

Ska jag aldrig lära mig?

Om inte jag kan ta hand om mig, vem ska då göra det?

Jag har goda vänner som drar i handbromsen åt mig när det blir för mycket.

Som nu.

Men jag vill lära mig att bromsa själv.

Sätta MIG först.

Nu har jag trollat fram ledigt fredag, söndag och måndag. Jag måste lyfta fokus dit om jag ska klara morgondagen.

Och jag vill lära mig att jobbet inte är allt. JAG är allt. Nellie är allt. Hästarna är allt.

Jag MÅSTE lära mig att jobbet inte är allt. Om jag ens ska överleva.

Nu ska jag försöka sova.

:S:S:S

ANNONS
Av nelliesmamma - Fredag 29 sept 09:34


Här kommer en historia som kommer att få dig att skratta läääänge. Och extra länge kommer du att skratta om du bor på landet, särskilt om du någon gång haft problem med mottagningen på mobiltelefonen.

Jag besökte en företagare som bor långt in i skogen, han hade haft problem med kortläsaren sa han. Kortläsaren hade mobil uppkoppling och den hade strulat från första dagen. I ungefär nio månader hade han haft problem med "medges ej" vilket är svaret om man (bla) har dålig mottagning.

Han hade varit i kontakt med supporten i Stockholm OTALIGA gånger, men de kunde inte hjälpa honom.

Till slut tröttnade han och kontaktade EN ANNAN leverantör för att se om det fanns andra fabrikat som kunde fungera bättre ute på landet.

Där fick han tipset att flytta på kortläsaren, säg en halvmeter eller liknande för att hitta en punkt där mottagningen skulle vara bättre. Sagt och gjort. HOKUS POKUS FILIJOKUS, så var alla problem som bortblåsta och problemen har inte uppstått sen dess.


Företagaren ville göra en insats för mänskligheten och ringde därför upp sin support igen för att tipsa dem om hur ANDRA kunder skulle kunna lösa sina problem på samma enkla sätt som han själv.

Supporten var dock skeptiskt till att det skulle hjälpa med att bara flytta kortläsaren en halvmeter för att få bättre täckning.

Kund: Nu har jag flyttat kortläsaren en halvmeter och nu fungerar allt prickfritt.
Support: Nja, det där spelar nog ingen roll, du har ju kortläsaren inom samma atmosfär som tidigare. Det är andra anledningar till att det fungerar nu men inte tidigare.
Kund: Bor du i Stockholm?
Support: Ja.
Kund: Har du någonsin varit på landet, någonstans där du inte har täckning på mobilen?
Support: Nej, det har jag inte, men jag har LÄST om det.
Kund: Nu ringer jag dig och berättar om min erfarenhet så att du kan hjälpa andra kunder som är i samma situation som jag.
Support: Ja, fast den där lösningen tror jag inte på.

OBS DET ÄR INTE KORTLÄSAREN PÅ BILDEN SOM ÄR MED I BLOGGINLÄGGET.

:):):)

ANNONS
Av nelliesmamma - Torsdag 28 sept 21:16


På säsongens sista tävling lyckades jag rida mig till en förstaplats. (av två startande)

I övriga klasser blev jag bortdömd pga olydnad eftersom Atlas sparkade bakut och brallade. Jag har inte läst nåt scorecard, men jag VET att poängen sett helt annorlunda ut om jag inte fått -5 (10?) för olydnad. Och kanske hade jag oxå fått en högre placering.

Det känns inte bra att tappa placeringar och poäng pga sån skit. Jag vill tappa poäng pga vi inte kan genomföra momenten tillräckligt bra den dan.

Jag vill ha en rättvis bedömning på vår ridning. Nu får jag ju inte veta vart vi står rent kunskapsmässigt.

Det betyder att olydnaden måste BORT. När den är borta blir det poäng som speglar vår nivå.


På Maddeträningen idag inleddes det nya arbetet.

VARJE gång han var olydig fick han backa 10-15 meter.

Efter tre backningar tog han tre KALASFINA fattningar. Jag tänkte: WOW vad härligt!! Vilken duktig och lättlärd häst jag har.

Sen började det om. Hahaha!! Men jag vek inte ner mig. Vi avslutade med helt UNDERBARA fattningar.


Nu är jag såååå spänd och nyfiken på hur det ska bli framöver. Hur länge ska det ta? Hur många gånger ska jag glömma? Ska jag flyga av snart?

Nu är jag där igen. Längtar till varje träningspass.

:):):)

Av nelliesmamma - Onsdag 27 sept 20:28


Det var över ett år sedan som jag med NÖD och NÄPPE klarade mig från att gå rakt in i väggen med buller och bång.

Det har varit en vinglig färd med en ihärdig kamp för att få tillbaka mina goda vanor.

Men nu ser jag ett oroande mönster. Mer jobb, mindre vila, sämre matvanor (inte äta alls) och ingen träning på över en vecka.

Fast.... idag lyckades jag att få in ett ridpass på Flicka. Nellie red på Atlas.

Och idag märkte jag något FANTASTISKT! Flicka trampade på ordentligt, och hon kändes stabil i kroppen. Tidigare har hon känts allmänt vinglig. Det var verkligen JÄTTEROLIGT.

Och Atlas? Nä nu kommer de där tårarna av stolthet igen....

Vi red förbi en hage med hästar, där en av hästarna brallade SATAN preciiiiis innanför staketet. Mindre än fem meter från Atlas. Atlas hade Nellie på ryggen, han gick lugnt vidare med sänkt huvud.

Jag VET hur han taktar och tramsar när JAG sitter på honom i liknande situationer. Jag älskar den där hästen mer än ord kan beskriva.

Och nu?

Nellie och jag ligger i soffan med varsin Apple-produkt.

:):):)

Av nelliesmamma - Lördag 2 sept 23:07


För en tid sedan annonserade Labbabacken efter funktionärer till deras ridläger.

De behövde spöken/gastar/monster till en kvällshajk.

Jag hade förhinder vid alla tillfällen.

MEN jag hade ej förhinder vid den utlovade festligheten som erbjöds som tack till funktionärerna.

Hur göra?

Jo, jag erbjöd mig att spöka för FUNKTIONÄRERNA!!!

Ikväll var det dags. Det var så LÄNGE sen det bestämdes att tom Conna hade glömt.

Det HELT UNDERBARA när jag rider förbi Labbabacken med lakan på mig (spöke) och ALLA barnen ropar i kör:

HELEN!!! VI VET ATT DET ÄR DU!!!

Jag hade EGENTLIGEN velat lägga ett lakan över Atlas mä men det löste jag inte. Det var inte så himla lätt att lura nån om vem som spökade idag. Men jag lovar att det gav några riktigt goda skratt.

Tack Labbabacken med gäster för en härlig kväll.

Vi tog oss hem utan problem i skummet.

:):):)

Av nelliesmamma - Tisdag 29 aug 22:04


Eftersom jag jobbar med att utbilda så har jag en daglig kontakt med inlärningsprocessen. Den är vardag för mig. Jag vet redan när min elev sätter sig bredvid mig första gången vad vi ska göra. Var vi ska börja, vilka genvägar vi kan ta, vilka omvägar vi MÅSTE ta. 

Jag vet att i början får man ta det vackert. Det går inte att bygga Rom på en dag. Det går åt minst två.   


Men när vi kommit en bit på vägen så kan man lägga på större och större pusselbitar. Det är roligt när jag kan se eleven växa med uppgifterna som hen får. 



Jag har ridit för två tränare i över ett år nu, vi har gjort massor med bra övningar och jag märker hur vi löser uppgifterna bättre och bättre. Nu precis i helgen och igår fick jag en jättepeng som ramlade ner RAKT i hjärnan.


Jag har fått en förståelse för övningarna som vi har tragglat med i över ett år. Jag förstod helt plötsligt nyttan med dem. Det är så SJUKT när man övar och övar och övar och övar och man förstår att det man håller på med är viktigt. Man förstår att det kommer att hjälpa till att komma ytterligare framåt i ridningen. Men SEN när hela pusslet plötsligt ligger där. Färdiglagt och man ser vad det FÖRESTÄLLER! Det är fantastiskt. 


När vi red Trail C i lördags på tävlingen så hände det så magiska saker mellan Atlas och mig. Det går inte att beskriva med ord den lycka och stolthet som jag kände där och då. Och jag VET att han upplevde samma, för jag KÄNDE att Atlas visste precis samma som jag. Det var precis det här som vi hade tränat för. 


När jag kom till Ida-träningen igår behövde jag inte komma med några förslag på övningar. Ida visste ALLT redan. Hon hade sett hur jag ridit mina Western Riding mönster. Och hon tyckte att jag tar ALLDELES för lång tid på mig med mina enkla byten. Jag bara VA? 


Sen tänkte jag igenom och så ÄR det verkligen. Jag sitter där och förbereder hit och dit och flyttar rumpa hit och dit och det tar en hel jävla evighet innan jag är klar. 


Så vi red igenom det lite mer ordentligt. Om det gick att få ner antalet travsteg mellan fattningarna? JAAAA!! 


Det var helt otroligt, Atlas fattade så fina galopper och JAG satt ihop honom jättebra i avsaktningarna. Det blir mycket arbete med det där framöver kan jag säga. Och så fick jag en gammal hederlig övning som förberedelse inför bytena mä. 


Och trots att jag var trött som ett as och satt som en riktig grobian så gjorde Atlas allt som jag bad honom. Nu bränner de där tårarna av stolthet bakom ögonlocken igen. Jag älskar den där hästen. Han är så arbetsvillig och snäll på alla sätt. Han gör verkligen ALLT som jag ber om. Och lite till. Och så får man lite bocksprång och några Nordispip på köpet.       

Av nelliesmamma - Tisdag 29 aug 21:23


Atlas och jag var iväg och tävlade i helgen som gick. Jag har sååå mycket känslor kvar inom mig efter den tävlingen. 


Jag ska börja med att gnälla av mig. Det var lååååång väntan mellan klasserna som jag tävlade.


MINNESANTECKNING: Åk ALDRIG mer hemifrån utan något att sitta på och se till att boka hage till Atlas-stackarn. 


Och nu över till det roliga.


Jag ställde upp i Western Riding klass D och klass C, Trail C och Ranch Riding klass D och C.


(A är svårast, B lite lättare, C ännu lättare, D skitlätt, E nybörjare)


Ska vi vara lite allvarliga så kanske vi borde ställa upp i E-klassen, men jag beslutade mig  tidigt för att jag skulle ställa upp i så många tävlingar som jag bara skulle hinna och ha råd med. Men det finns inte så mycket E-klasser på ett år så jag gick all-in och har därför tävlat på alla möjliga och omöjliga tävlingar. I klasser som jag inte alls platsar i. 


Jag har ett budskap till alla ev ryttare som sitter här och läser nu. 


Om du vill börja tävla ska du börja TÄVLA, inte träna år efter år efter år tills du känner dig "färdig" Du BLIR aldrig färdig. När du kommer ut på tävlingsbanan har du för det FÖRSTA en helt ny häst under dig. En häst som du aldrig träffat förut. Jag skojar inte. Hästen blir HELT annorlunda. (för det mesta) Det GÅR INTE att träna på att tävla hemma. Det går nästan inte att träna på att tävla på träningstävling heller. Det blir aldig samma känsla som när du rider ut på tävlingsbanan med nummerlappen på och speakerns röst som ropar upp ditt och hästens namn. 


Jag säger det igen. Åk ut och tävla. GÖR DET NU. Du kan inte träna på att tävla nån annanstans än på tävling. Och om du ändå inte är klar för tävling, utan du tränar på att tävla så kan du sänka dina målsättningar. Det är OK att komma sist. Det är en bonus om du får en placering. NJUT av att göra nåt riktigt roligt med din häst tillsammans med andra som gör samma som du. 


Hur det gick på tävlingen?


Vi red Western RIding klass D och C mycket bra. Atlas gick kalasbra och jag fick beröm av domaren för att jag "presenterade min häst jättefint på banan" Tyvärr hade jag en curbstrap med kedja på mitt tränsbett så jag blev diskad i D, och jag red ensam i C så det blev inget "kvitto" på den klassen heller. Jag är SÅ nöjd med Atlas och jag är så NÖJD att min tränare Ida satt och kollade. Hon snappade upp saker som vi sedan började fila på redan träningen efter. (kommer eget inlägg på det)


Sen hade jag anmält mig till Trail C, helt obegripligt. Det hade varit mer normalt om jag anmält mig till D. Men jag tänkte att: Jag tränar på att tävla så det är bara att tråckla sig igenom banan....


Jag tänkte bara: VAFAN?? Hur i h-e ska vi klara av alla dessa krumelurer?


Sen red jag in på banan och gjorde det ENDA RÄTTA. Jag red ETT-HINDER-I-TAGET. Fortfarande, fast jag sitter här tre dagar senare bränner tårarna bakom ögonlocken när jag tänker på det.


Jag ska försöka förklara. Jag gick balansgång på en tunn lina flera hundra meter upp i luften, ingen säkerhetssele, ingen  balansstång till hjälp. Jag tog bara ett djupt andetag och satte fokus framåt och gav ALLT jag hade i ALLA moment. Jag hade bara EN sak i huvudet. Visa Atlas vad fan det är du vill att han ska göra. Lita på att han kan. Och jag kunde inte tro mina ögon. Han gjorde ALLT som jag bad honom (plus lite bocksprång och nordispip) Domaren gav oss beröm efteråt: Det är inte ofta man ser ett kallblod jobba på det där viset i trav. 


Det ROLIGA var att flera hinder på banan krävde att vi gjorde manövrar som vi övat på på Idas träningar. Och det bränner FORTFARANDE bakom ögonen av stolthet, över mej, över Atlas och över att vi gjorde det så bra tillsammans. Poängen var usla såklart. Målet för mig är inte höga poäng, vi ska lära oss att prestera på tävling. Vi ska upptäcka var våra brister sitter. JAG ska lära mig att analysera MIN ridning och hur jag tänker på banan.


Ida tog upp flera saker från tävlingen på träningen efter och jag bara VA? jag hade inte en TANKE på det när jag satt på tävlingsbanan. Men det är så SJÄLVKLART när man får det presenterat för sig efteråt. 



Vi avslutade med Ranch Riding och efter den klassen fick jag kritik för att Atlas var framtung och hängde i bettet. Men hon sa att när jag tränat bort DET: DÅ kommer jag ha en Ranch Riding häst av RANG! Det var ord och inga visor. 


Jag kan inte säga annat än att jag är en lyckligt lottad människa med denna häst i min ägo. Nu taggar vi för nästa tävling. Den går av stapeln i slutet av september och jag ser verkligen fram emot den. 


      

Av nelliesmamma - Söndag 20 aug 18:39



Jag har vetat om att golvet inte har varit ok. Såpass att jag la in dubbla 2mm plåtar i somras.

Det var meningen att golvet skulle ha bytts i maj, men det blev krångel så det blev nödlösning med plåtar istället.


Ja, det var verkligen bara skit kvar av golvet. Hujeda mej.

Men nu är nya golvet på plats. Tur man har en händig man som hjälpa till.



Nu är det bara resten kvar. Och det blev såklart mer jobb än vi tänkt. Vi måste byta väggarna med.

Jag väntar besked imorron huruvida det finns lagom stora skivor att köpa. Jag misstänker att jag måste köpa skitastora skivor och skära ner dem.

Väggarna ska vara 125cm men standardmåttet verkar vara 120cm.

Hahaha. Hoppas det finns nåt som inte kostar skjortan.

:):):)

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Nelliesmammas gästbok

Följ bloggen

Följ Nelliesmamma med Blogkeen
Följ Nelliesmamma med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se