Nelliesmamma

Inlägg publicerade under kategorin Atlas

Av nelliesmamma - Lördag 2 sept 23:07


För en tid sedan annonserade Labbabacken efter funktionärer till deras ridläger.

De behövde spöken/gastar/monster till en kvällshajk.

Jag hade förhinder vid alla tillfällen.

MEN jag hade ej förhinder vid den utlovade festligheten som erbjöds som tack till funktionärerna.

Hur göra?

Jo, jag erbjöd mig att spöka för FUNKTIONÄRERNA!!!

Ikväll var det dags. Det var så LÄNGE sen det bestämdes att tom Conna hade glömt.

Det HELT UNDERBARA när jag rider förbi Labbabacken med lakan på mig (spöke) och ALLA barnen ropar i kör:

HELEN!!! VI VET ATT DET ÄR DU!!!

Jag hade EGENTLIGEN velat lägga ett lakan över Atlas mä men det löste jag inte. Det var inte så himla lätt att lura nån om vem som spökade idag. Men jag lovar att det gav några riktigt goda skratt.

Tack Labbabacken med gäster för en härlig kväll.

Vi tog oss hem utan problem i skummet.

:):):)

ANNONS
Av nelliesmamma - Tisdag 29 aug 22:04


Eftersom jag jobbar med att utbilda så har jag en daglig kontakt med inlärningsprocessen. Den är vardag för mig. Jag vet redan när min elev sätter sig bredvid mig första gången vad vi ska göra. Var vi ska börja, vilka genvägar vi kan ta, vilka omvägar vi MÅSTE ta. 

Jag vet att i början får man ta det vackert. Det går inte att bygga Rom på en dag. Det går åt minst två.   


Men när vi kommit en bit på vägen så kan man lägga på större och större pusselbitar. Det är roligt när jag kan se eleven växa med uppgifterna som hen får. 



Jag har ridit för två tränare i över ett år nu, vi har gjort massor med bra övningar och jag märker hur vi löser uppgifterna bättre och bättre. Nu precis i helgen och igår fick jag en jättepeng som ramlade ner RAKT i hjärnan.


Jag har fått en förståelse för övningarna som vi har tragglat med i över ett år. Jag förstod helt plötsligt nyttan med dem. Det är så SJUKT när man övar och övar och övar och övar och man förstår att det man håller på med är viktigt. Man förstår att det kommer att hjälpa till att komma ytterligare framåt i ridningen. Men SEN när hela pusslet plötsligt ligger där. Färdiglagt och man ser vad det FÖRESTÄLLER! Det är fantastiskt. 


När vi red Trail C i lördags på tävlingen så hände det så magiska saker mellan Atlas och mig. Det går inte att beskriva med ord den lycka och stolthet som jag kände där och då. Och jag VET att han upplevde samma, för jag KÄNDE att Atlas visste precis samma som jag. Det var precis det här som vi hade tränat för. 


När jag kom till Ida-träningen igår behövde jag inte komma med några förslag på övningar. Ida visste ALLT redan. Hon hade sett hur jag ridit mina Western Riding mönster. Och hon tyckte att jag tar ALLDELES för lång tid på mig med mina enkla byten. Jag bara VA? 


Sen tänkte jag igenom och så ÄR det verkligen. Jag sitter där och förbereder hit och dit och flyttar rumpa hit och dit och det tar en hel jävla evighet innan jag är klar. 


Så vi red igenom det lite mer ordentligt. Om det gick att få ner antalet travsteg mellan fattningarna? JAAAA!! 


Det var helt otroligt, Atlas fattade så fina galopper och JAG satt ihop honom jättebra i avsaktningarna. Det blir mycket arbete med det där framöver kan jag säga. Och så fick jag en gammal hederlig övning som förberedelse inför bytena mä. 


Och trots att jag var trött som ett as och satt som en riktig grobian så gjorde Atlas allt som jag bad honom. Nu bränner de där tårarna av stolthet bakom ögonlocken igen. Jag älskar den där hästen. Han är så arbetsvillig och snäll på alla sätt. Han gör verkligen ALLT som jag ber om. Och lite till. Och så får man lite bocksprång och några Nordispip på köpet.       

ANNONS
Av nelliesmamma - Tisdag 29 aug 21:23


Atlas och jag var iväg och tävlade i helgen som gick. Jag har sååå mycket känslor kvar inom mig efter den tävlingen. 


Jag ska börja med att gnälla av mig. Det var lååååång väntan mellan klasserna som jag tävlade.


MINNESANTECKNING: Åk ALDRIG mer hemifrån utan något att sitta på och se till att boka hage till Atlas-stackarn. 


Och nu över till det roliga.


Jag ställde upp i Western Riding klass D och klass C, Trail C och Ranch Riding klass D och C.


(A är svårast, B lite lättare, C ännu lättare, D skitlätt, E nybörjare)


Ska vi vara lite allvarliga så kanske vi borde ställa upp i E-klassen, men jag beslutade mig  tidigt för att jag skulle ställa upp i så många tävlingar som jag bara skulle hinna och ha råd med. Men det finns inte så mycket E-klasser på ett år så jag gick all-in och har därför tävlat på alla möjliga och omöjliga tävlingar. I klasser som jag inte alls platsar i. 


Jag har ett budskap till alla ev ryttare som sitter här och läser nu. 


Om du vill börja tävla ska du börja TÄVLA, inte träna år efter år efter år tills du känner dig "färdig" Du BLIR aldrig färdig. När du kommer ut på tävlingsbanan har du för det FÖRSTA en helt ny häst under dig. En häst som du aldrig träffat förut. Jag skojar inte. Hästen blir HELT annorlunda. (för det mesta) Det GÅR INTE att träna på att tävla hemma. Det går nästan inte att träna på att tävla på träningstävling heller. Det blir aldig samma känsla som när du rider ut på tävlingsbanan med nummerlappen på och speakerns röst som ropar upp ditt och hästens namn. 


Jag säger det igen. Åk ut och tävla. GÖR DET NU. Du kan inte träna på att tävla nån annanstans än på tävling. Och om du ändå inte är klar för tävling, utan du tränar på att tävla så kan du sänka dina målsättningar. Det är OK att komma sist. Det är en bonus om du får en placering. NJUT av att göra nåt riktigt roligt med din häst tillsammans med andra som gör samma som du. 


Hur det gick på tävlingen?


Vi red Western RIding klass D och C mycket bra. Atlas gick kalasbra och jag fick beröm av domaren för att jag "presenterade min häst jättefint på banan" Tyvärr hade jag en curbstrap med kedja på mitt tränsbett så jag blev diskad i D, och jag red ensam i C så det blev inget "kvitto" på den klassen heller. Jag är SÅ nöjd med Atlas och jag är så NÖJD att min tränare Ida satt och kollade. Hon snappade upp saker som vi sedan började fila på redan träningen efter. (kommer eget inlägg på det)


Sen hade jag anmält mig till Trail C, helt obegripligt. Det hade varit mer normalt om jag anmält mig till D. Men jag tänkte att: Jag tränar på att tävla så det är bara att tråckla sig igenom banan....


Jag tänkte bara: VAFAN?? Hur i h-e ska vi klara av alla dessa krumelurer?


Sen red jag in på banan och gjorde det ENDA RÄTTA. Jag red ETT-HINDER-I-TAGET. Fortfarande, fast jag sitter här tre dagar senare bränner tårarna bakom ögonlocken när jag tänker på det.


Jag ska försöka förklara. Jag gick balansgång på en tunn lina flera hundra meter upp i luften, ingen säkerhetssele, ingen  balansstång till hjälp. Jag tog bara ett djupt andetag och satte fokus framåt och gav ALLT jag hade i ALLA moment. Jag hade bara EN sak i huvudet. Visa Atlas vad fan det är du vill att han ska göra. Lita på att han kan. Och jag kunde inte tro mina ögon. Han gjorde ALLT som jag bad honom (plus lite bocksprång och nordispip) Domaren gav oss beröm efteråt: Det är inte ofta man ser ett kallblod jobba på det där viset i trav. 


Det ROLIGA var att flera hinder på banan krävde att vi gjorde manövrar som vi övat på på Idas träningar. Och det bränner FORTFARANDE bakom ögonen av stolthet, över mej, över Atlas och över att vi gjorde det så bra tillsammans. Poängen var usla såklart. Målet för mig är inte höga poäng, vi ska lära oss att prestera på tävling. Vi ska upptäcka var våra brister sitter. JAG ska lära mig att analysera MIN ridning och hur jag tänker på banan.


Ida tog upp flera saker från tävlingen på träningen efter och jag bara VA? jag hade inte en TANKE på det när jag satt på tävlingsbanan. Men det är så SJÄLVKLART när man får det presenterat för sig efteråt. 



Vi avslutade med Ranch Riding och efter den klassen fick jag kritik för att Atlas var framtung och hängde i bettet. Men hon sa att när jag tränat bort DET: DÅ kommer jag ha en Ranch Riding häst av RANG! Det var ord och inga visor. 


Jag kan inte säga annat än att jag är en lyckligt lottad människa med denna häst i min ägo. Nu taggar vi för nästa tävling. Den går av stapeln i slutet av september och jag ser verkligen fram emot den. 


      

Av nelliesmamma - Söndag 20 aug 18:29


Jag har ett talesätt.

"SÅ ROLIGT ÄR DET INTE! Jag rider inte i regnet."

Men idag var undantaget som bekräftar regeln.

Jag sadlade Flicka och kastade upp Nellie på Atlas, och då började det att regna så smått.

Jag kollade molnen, deras tänkta bana och räknade ut att jag BORDE komma så långt som till Hans innan vi skulle få regnet över oss.

Där vi red lättade det och vi red torra hela vägen till Hans!

Då kom störtskuren och åsksmällar så att både Flicka och jag ryckte till!

Men det gick snart över och det lättade riktigt ordentligt.

Jag satt HELA tiden och tittade på molnen istället för att njuta av ridturen.

Är inte det ett korkat beteende ändå?

Att oroa sig för något istället för att njuta av det du har runtomkring dig?

Jag har börjat be Flicka om lite form. Hon börjar fatta och kan gå flera steg i taget. :)



:):):)

Av nelliesmamma - Onsdag 16 aug 21:13


Ja, idag körde jag till EWR's bana i Johannishus.

Och idag var det en helt ny matte som satte sig upp. Inte så ängslig över att göra fel längre.

Vi började med "fyrkanten"

Rid en kvadrat på ca 10 (20? haha) meter i sidan. I varje sväng flytta bara baken så hästen hamnar på nästa raka. Först skritt sen trav.

Därefter rid samma kvadrat, men flytta BARA framdelen så hästen kommer på nya rakan.

Och nu kommer det FINA som hände idag.

Fråga snällt först.

Vid inte rätt svar. PANG! Sporren ger en ordentlig smäll.

Fråga snällt igen.

Vid inte rätt svar PANG, PANG. Ja, du fattar va?

Vad som händer efter ett par sådana smällar är att hästen plötsligen, under högljudda stön flyttar sig mycket hastigt redan vid den vänliga frågan.




Helt plötsligt blir hästen värd sin vikt i guld.

En rolig/konstig/dum/märklig/förvånande sak i det hela är: Hade det handlat om något som har med träning från marken att göra så hade jag fattat/kunnat lösa problemet hur lätt som helst.

Men vips så sitter jag på ryggen och kan inte omvandla mina kunskaper från markträning till ridning.

Jag skrattar bara åt min tröghet.

Och så skrattar jag ÄNNU mer eftersom jag är såååå tursam att jag har fantastiska tränare omkring mig.


Idag började jag med neckreining när jag ändå var i farten. Jag fick till och med SPINN ett varv med stöd av den snälla skänkeln.

Och sen gick jag in på framridningsbanan där de berömda "kasten" till vänster såg dagens ljus.

Jag kunde göra hur små högervolter som helst. Han vippade inte på ett öra ens.

Nu är jag sååå nöjd och stolt över MEJ och min häst.


:):):)

Av nelliesmamma - Måndag 14 aug 21:46


Idag gick jag ner på banan för att rida Flicka. Jag ville kolla gränsen lite. Så vi red skritt, volter, sidepass, trav och några övergångar.

Mot slutet tyckte hon att vi var klara så hon la i backen och hotade med att stå på bakbenen.

Det var jätteintressant och jag kan säga ärligt, att den striden vann jag utan vidare. Och inte ett hårt ord eller hjälp så långt ögat nådde. Jag lurade henne duktigt. Det slutade med att hon gjorde två trav/skritt till sen var vi klara!

Det var värre med Atlas.

Jag bad Ida att hjälpa mig med det där att han sticker.

1. Vad gör JAG för fel?
2. Har hästen ont?
3. Saknar hästen förutsättningar att lyckas?

Sen var det bara hårda bandage kvar.

Vi gjorde en hoper bra övningar för att säkerställa att jag har rätt hjälper på reflex. Bara att nöta i skritt och trav framöver.

Sen gick vi på galoppvolten till höger.

Det var inte roligt, men några väldigt hårda tag senare fick jag en jättefin LITEN högervolt nästan helt utan sporrar.

Det var MENTALT knäckande för mig att gå så hårt åt Atlas.

Jag vet att jag måste.
Jag vet att han inte tagit skada.
Jag vet att det är do or die.

Men känslorna svämmade över efteråt. Det var inte långt till tårarna.

Nu fick jag allt jag bad om efteråt och det känns fantastiskt skönt.

Tack Ida och Lena för allt stöd och alla goda råd på vår väg. :)

:):):)

Av nelliesmamma - Lördag 12 aug 21:56


Idag har vi ställt upp i fyra grenar. Så här gick det.

Western Riding.

Svårt mönster med 7 galoppombyten. Jag anmälde mig med föresatsen att diska mig genom att jag måste rida enkla byten. Alltså man bryter av till trav innan man byter galopp. Men jag fick ok av domaren för enkla byten så då ökade pressen lite...

MEN vi gjorde sju fina fattningar vav fem blev rätt från början. TOPPEN! Det blev blå rosett eftersom jag var enda tävlande.

Trail

Jag VILLE verkligen klara mönstret eftersom banan var väldigt lätt. Men Atlas vägrade ut sig på bron. Jag ska säga helt ärligt att det sved jävligt mycket. Resten av mönstret gjorde vi helt ok, men den där bron.... Nä jag blev jättebesviken. Trist.

Team Trail

Jag red med Tesse och vi var indianer. Jag gick all in såklart, en indian med sadel? Nä barbacka ska det vara.

Vi hade planerat allt in i minsta detalj.

Tesse först över bron eftersom Atlas vägrat ut sig på just bron i klassen innan.

Atlas ytterst på galoppsträckan eftersom jag red med mockasiner som jag inte kunde få på nåra sporrar. På så vis skulle jag få nån extra meter på mig för att fatta galopp. Allt gick enligt planen.

Tills Atlas kom ihåg att han kan INTE svänga höger i galopp. Han bytte mycket hastigt OCH SNYGGT till vänster galopp och drog järnet iväg på fel håll.

Tesse bara: Vart tog hon vägen?

Räkan bara: Va? Är vi själva nu?

Sen skulle jag plocka upp en hink. Atlas typ tecknade hästen Mulle: AAAAAHHHH! En hink och den anfaller? Den parerade jag, men när jag skulle räcka över hinken till Tesse kastade han sig så att JAG fick kasta hinken för att inte vara tvungen att bjuda alla på tårta. (om man ramlar av ska alla som ser bjudas på tårta)

Sen gick det ganska bra resten av banan. Fast han var HET idag min häst.

Så fort han stod UTANFÖR banan sov han så han snarkade. När han kom IN på banan var han som en gummiboll.

Ranch Riding.

Sist av 8 startande. Vi fick -5 och -5 för olydnad, bl.a sparkade han bakut. Trist. Enligt scorecard hade jag kommit 2:a utan de -10 poängen.

Jag kan omöjligen vara missnöjd med dagens RESULTAT.

Men bron i Trail. Det svider.

-10 för olydnad i Ranch Riding. Det var riktigt trist.

Det finns bara EN sak att göra.

Åka hem och träna.




Förgrömmade skithäst.

Du är underbar.

Jag älskar dig.

:):):)

Av nelliesmamma - Fredag 4 aug 22:02


IBLAND är det lite komiskt hur två personer som har ett samtal FAKTISKT kan prata om helt olika saker, utan att någon av dem upptäcker hur det förhåller sig. 


Så blev det idag. Sara har byggt en jättefin ridbana, och jag "bjöd in mig själv" att rida där. Min tanke var hela tiden att vi skulle rida tillsammans. Sara sa att jag var HJÄRTLIGT välkommen så jag körde ner idag. När jag kom fram förstod jag att hon hade gäster och att hon hade ridit "för länge sen" Att jag skrattade? Sååå konstigt det kan bli ibland.   


Idag ville jag prova en variant på Anthons övning "rosa bandet" , spinnövning och så ville jag prova att rida igenom Ranchriding-mönstret som jag ska rida på tävling nästa helg. JAG VET att man inte ska öva mönster, så det har jag inte gjort. Jag har ridit delar av det, de delar som jag inte känner mig säker på. Men så idag ville jag se hur det känns kontra hur det SER UT. 



 

När jag hade ridit första gången tänkte jag bara: GÖR OM OCH GÖR RÄTT din slarva. Det känns som om hästen går i ultrarapid, det känns som jag sitter som en idiot och slutligen det som faktiskt syns på filmen. Han DRAR mig i tyglarna vid "stoppet".


När jag ser på filmen så ser det inte så illa ut som det känns och det är ju bra. Men min häst behöver mer mat. Inte tu tal om saken. Han saknar gnista och energi. Därför har jag kört till stan och köpt specialmat (inte korn räknar jag som specialmat, typ pellets) Gräset och korn räcker tydligen inte till för att orka prestera med klipp i steget. 



 

Jag får inte till den ökade galoppen så jag kompenserar med att rida samlade galoppen ännu mer samlad. Men jag vet inte jag. Mer mat till hästen så tror jag att det blir bättre klipp rakt över. Dessutom tycker jag inte om att han tjabblar med huvet. Han ska gå i form utan snicksnack.  


Jag är JÄTTENÖJD med hur det ser ut. Ja?? Ursäkta, vi har tränat ett ÅR lixom. Och det känns jättebra att jag har all tid i världen att fixa till det som jag inte är nöjd med. Han är ju bara åtta och det här är vårt första tävlingsår.   



 

  Ida kallar den här övningen 1-2-3. Vad Anthon kallar den vet jag ej, men båda förespråkar den för att få hästen att tänka FRAMÅT i spinn. Notera hur jag misslyckas med den där framåt-tanken som är så viktig. Jag ÄLSKAR att se film på mig själv när jag rider. Ibland får jag tröst. Det ser inte så illa ut som det känns.   


Ibland får jag bekräftat det som jag känner. Jag gör FEL, jag borde inte ens gå in i 3-delen med spinn eftersom han inte har drivet framåt. Då ska jag GÅ FRAM, kanske lägga en travvolt rent av.   


Tack gode Gud för film. Jag kan SE det som mina tränare säger till mig när jag rider. Om man sitter helt själv och nöter så blir det svårt att avgöra om man faktiskt känner "rätt"- när det är rätt eller fel....  





 

 

  Sen var det det där med att flytta rumpan "utåt" -alltså vi har kört "twotrack" i över ett år, alltså nån form av sluta. Och där går han på "twotrack" alltså två spår jävlaranama. Men här ser man bara att han flyttar ut rumpan om man vet att det är det man ska leta efter? Visst?   


Oavsett hur det ser ut eller hur det känns så är jag så stolt över Atlas, mej och det som vi lyckats uppnå med hjälp av goda tränare. OFTA tänker jag på hur lyckligt lottad jag är som bor så nära SÅ MÅNGA BRA tränare som jag dessutom klickar med.   



Lycklig, tacksam och stolt tjej. Over änd aut. 


    

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Nelliesmammas gästbok

Följ bloggen

Följ Nelliesmamma med Blogkeen
Följ Nelliesmamma med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se